mysteriet är kanske löst!
Jag tror jag vet varför nu, varför jag har lite svårt att sova osv. Jag tror jag har en av mina små deprissoner som kommer allt mer sällan.
Men dom är där.
Jag har analyserat varför jag känner mig som jag gör, min slutsats är ångesten/depp.
För dom som inte vet har/haft en svår ångest, jag är nämligen livrädd för allt som har med döden att göra.
JAG VILL INTE DÖ!
I går kväll när jag skulle somna hade jag såna döden tankar, och tänkte en del på pappa.
Att jag snudd på kröp in under skinnet på Andreas. Han är ingen älskare av att ligga allt för nära när han ska sova. Men jag fick ligga där så länge som jag behövde. Han är en klippa min prins. Han är den stora famn som jag har sökt efter i hela mitt liv, där man bara kan vara sig själv, är man ledsen tröstar han, är man glad skrattar han med än osv.
Det är skönt när man kommer på sig, vilket problem det är man har. Tänk innan jag fattade vad jag led av. När psyket spelade mig ett spratt titt som tett. Fy fan, jag önskar inte min värsta fiende den ångest, deprisson eller panikångest.
Nu är det mycket bättre, tack och lov. Men det kommer och påminner mig ibland.
Det är en typisk sån tid nu också.
Pappa har den 21 september varit borta i 2 år, mamma har precis varit här och hälsat på en lång tur.
Men men det går väl över. Jag är iallafall inte ensam.
Nu ska jag ta mig en tröstande ciggaret .
Carpe Diem!!!!
Kram och Puss!
Klippan i mitt liv!!!
Men dom är där.
Jag har analyserat varför jag känner mig som jag gör, min slutsats är ångesten/depp.
För dom som inte vet har/haft en svår ångest, jag är nämligen livrädd för allt som har med döden att göra.
JAG VILL INTE DÖ!
I går kväll när jag skulle somna hade jag såna döden tankar, och tänkte en del på pappa.
Att jag snudd på kröp in under skinnet på Andreas. Han är ingen älskare av att ligga allt för nära när han ska sova. Men jag fick ligga där så länge som jag behövde. Han är en klippa min prins. Han är den stora famn som jag har sökt efter i hela mitt liv, där man bara kan vara sig själv, är man ledsen tröstar han, är man glad skrattar han med än osv.
Det är skönt när man kommer på sig, vilket problem det är man har. Tänk innan jag fattade vad jag led av. När psyket spelade mig ett spratt titt som tett. Fy fan, jag önskar inte min värsta fiende den ångest, deprisson eller panikångest.
Nu är det mycket bättre, tack och lov. Men det kommer och påminner mig ibland.
Det är en typisk sån tid nu också.
Pappa har den 21 september varit borta i 2 år, mamma har precis varit här och hälsat på en lång tur.
Men men det går väl över. Jag är iallafall inte ensam.
Nu ska jag ta mig en tröstande ciggaret .
Carpe Diem!!!!
Kram och Puss!
Klippan i mitt liv!!!
Kommentarer
Trackback
