malindamm

I går fick jag en riktig ångestattack som var väldigt länge sen jag fick, det är nog över ett år sedan. Jag skrev igår att jag mådde lite illa och kände mig snurrig.
När jag skulle sova igår, kröp det i hela kroppen på mig och kännde en oro som inte går att beskriva. Kräktes gjorde jag, det brukar lätta lite då. Jag var t om tvunge att ta en av min behovs medicin, den har jag inte behövt ta på väldigt länge.
Imorse när jag vaknade kände jag mig likadan, ringde till jobb och sjukade mig. Det är inte heller någo hit, men jag kan inte göra annat.
För den som aldrig har upplevt ångest, har nog svårt att veta. Men jag önskar inte min värtsta ovän detta.

När jag sen vaknade igen vid tio tiden ringde min mobil, då var det Camilla hon skulle höra hur det var med mig. Hon hade läst mitt blogginlägg, och hon vet hur jag mår när jag inte mår bra. Hon har sett mig live.
Skönt med vänner som hon, dom är värda alla himmlens stjärnor.
Hon kom förbi med sin dotter och tog en fika. Det ger alltid energi och man får annat att tänka på. Känner mig inte lika kluven och orolig i själen nu, men jag stannar hemma imorgon också för att vara på den säkra sidan.
Med denna lilla sjukdom kan man bara låta tiden läka såren, och försöka rida ut stormen.
Hoppas allt är till det bättre imorgon. Jag har träffa en tjej nyligen som har samma bekymmer, och det är ganska skönt att träffa en som vet hur det är.
Man förstår varann så mycket lättare, och man behöver inte säga så mycket. Hon är jätte trevlig och go. Hoppas jag får lära känna henne lite bättre.

Ja det är en riktig skit sjukdom, jag hade hellre brytit båda benen en gång om året än att ha detta.

Så tänk på det när du möter en ny människa, du vet aldrig vad den bär i sin ryggsäck. Så ta hand om varann, ge kärlek och värme.
 Tack Camilla, du rädda min dag lite idag... Du är en ängel... Love yo.

Kram och Puss


 Saknar dig pappa...