det är inte alltid lätt
Men jag känner att jag måste få dela med mig av detta, och jag gör det här.
Dagbok som det är på ett konstigt sätt.
Jag förlorade min pappa för drygt 2 år sedan, och han var den som man trodde minst skulle gå bort först.
Han var en fighter en hjälte en förebild. han var min pappa.
Att han skulle drabbas av sjukdomen cancer trodde ingen, allra minst han själv.
Därför känns det så jälva orättvist att han skulle drabbas av det.
Han var en snäll människa och gjorde aldrig någon illa om det inte var så att familjen var hotad, han var en alfa hanne.
Saknade går inte att beskriva, det finns inte ord...
Jag kan gråta floder, jag kan minnas.
Samtidigt som jag är rädd att glömma.
Jag har tänkt många gånger att jag ska ta bort kortet på honom för att det kan ibland vara tung att se det.
Men varför?
Han är ju dock min pappa...
Som jag saknar och älskar.
Hur lång tid ska det ta innan såren läker?
Det är extra jobbigt nu när det är jul, man vill att allt ska vara som vanligt.
Men det är det inte.
Vem ska läka såren?
Tomrummet som finns kan ingen fylla hur mycket än så önskas.
Jag och pappa var ett team, vi pratade om allt.
När jag var ledsen och han höll om mig så kändes det som allt i välden skulle lösa sig.
Precis som det ska göra när en pappa tröstar än.
Min syster skrev en jätte fin dikt till pappa när han fyllde 50, jag kommer inte i håg den ordagrant nu.
Men den beskrev precis hur det är, att när man fallar som finns där ett par starka armar och fångar upp än.
Nu finns inte dom där.
Jag kan hata och vara bitter, men det hjäper inte mig.
Jag måste försöka tänka positivt, och vara glad för den familj som är kvar och som jag har fått mycket närmre och starkare kontakt med.
Det är inte förens efter att pappa gick bort osm jag insåg hur mycket en familj betyder.
Innan så tog jag det förgivet, men inte nu...
Nu är det tredje julen som jag ska fira utan min pappa, och det känns lika jobbigt som det gjorde den första.
Men skillnaden är att jag accpeterar det nu, och jag är otroligt glad och tacksam över resten av min familj.
Jag har fortfarande någon att dela det med...
Nu har jag fått skriva av mig och kanske har en liten sten lättat från mig.
Vilket fall som helst ska det bli väldigt skönt att få komma hem till famijlen i jul, till alla man älskar.
Vi ses snart...
Kram och Puss
bamsekram och styrkekarmar gumman.
Förstår vad du känner och menar.
Tiden läker inga sår men som du själv skrev så lär man sig acceptera det med tiden. Och det pratade vi om för ett bra tag sen du och jag. Detta blir 9e julen utan min pappa. Jag och du har samma humör och temprament (hm, undrar vart det kommer ifrån..mormor kanske). Tillsammans med den familj man har i livet så vet man att det fixar sig. inte alltid lätt men det går frammåt. Ibland är det som att åka på en skogsväg. lite upp och lite ner. Ibland djupa hål o ibland väldigt plant.
Det är lite hemskt men jag håller med. det är först när man förlorar en som man förstår hur mycket ens familj betyder.
stärkande varma kramar från din kära kusin i småland...
ps love you
Du har nya armar som fångar upp dig, när du behöver fångas.Dom heter Andreas, han finns där när du faller.Såren läks aldrig men dom mildras. Och om du mår bättre av att skriva av dig, så gör det utan att tänka på vad andra ska tycka.
Älskar dig syster. Vi ses snart
Förstår att det känns tungt, jag har dock svårt att sätta mig in i din situation eftersom jag inte förlorat nån så nära. (förutom farmor så klart, men det blir inte samma sak, i och med att hon dessutom dog av ålderdom)
Jag hoppas i alla fall att ni kommer få en jättebra och mysig jul. Hoppas vi får till en date innan ni åker hem igen.
Kram kram!
